Tårarna rinner. Jag vill inte åka hem. Grät hela gårdagen, fick så ont i huvudet och kroppen att jag inte orkade stå. Lade mig i sängen, tårarna rann ändå. Tittade ut genom fönstret och försökte andas. Allt gick segt och alla tankar snurrade inom mig, var så ledsen att jag inte åt något. Daniel kom sen och lade sig bredvid mig i sängen och då rann tårarna ännu mer och oftare. Jag insåg att jag skulle lämna honom och själv åka iväg hem. Men som vanligt lugnade han ned mig. Strök mig på ryggen, strök bort mina tårar, sa att allt skulle bli bra. Att vi snart är med varandra, att det alltid kommer vara jag och Daniel, att Daniel så snart som möjligt ska åka upp till mig och vara hos mig så länge han kan.

Vi blev tvugna att göra oss klara. Regnet vräkte ned och vi skulle gå och äta hos Daniels farmor. Vi duschade ihop (kändes som att det skulle bli sista gången ihop denna gång) och gjorde oss klara för att gå. Gjorde en fläta i mitt hår och sminkade mig lätt, ville inte att hans farmor skulle se att jag hade urgråtna ögon.. Vi gick dit och fick god mat som vanligt, men det som var mysigast var att hon tände ljus, många ljus och det kändes som att det var det som jag behövde. Att få mysa framför ljus och tv:n tillsammans med Daniel. Jag fick luta mig mot Daniel och känna hans värme samt att se in i ljuset och sakta glida in i min egen bubbla.. När jag såg in i lågan på ljuset var det som att jag såg alla de fina minnen vi fått ihop, alla skratt. Blev varm inom mig och log lite för mig själv, men sen kom nuet tillbaka när vi skulle gå hem.. Jag insåg att jag varit i den här landsdelen mer än vad jag har varit hemma i sommar. Jag insåg även att jag nu åker hem, utan Daniel.

När vi kom hem, lägenheten var alldeles mörk. Mitt hjärta stannade lite när jag insåg att jag och Daniel snart skulle lägga oss ned i sängen för att sova, sista natten ihop och sen på morgonen kommer han lämna mig tidigt för att åka och jobba. Men vi skrattade också där vi låg, vi kittlade varandra, skojjade med varandra, skrattade åt han på tv:n som uppträdde som bög, jag skrattade åt Daniel som hade ont i baken. Men sov inte så mycket inatt, tankarna snurrade. Tänkte på alla goda skratt och tillfällen som vi har fått ihop och som vi kommer få ihop. Sen kom tårarna också för att jag var ledsen över att åka hem och bli ensam. Plötsligt ringde telefonen, alarmet gick igång. Daniel skulle kliva upp för att hinna göra sig i ordning innan han skulle iväg med bussen. Jag var trött, men samtidigt klarvaken när han gick runt här i lägenheten och letade fram sina arbetskläder. Jag la mig ner igen, kände hur kuddarna lockade mitt huvud att sova tungt, men det gick inte. Hörde hur bussen stannade utanför och plockade upp Daniel, hörde hur en annan buss åkte förbi. Kunde inte somna, men efter ett tag (kanske en timme eller två) slog mina ögonlock igen butiken och jag sov en timme. Vaknade upp, drog in lukten från Daniels tröja och insåg att jag var ensam här. Har på mig en av Daniels tröjor, känns som att han är här då. Kanske är jag patetisk, men jag älskar verkligen Daniel och vill ha honom vid min sida var jag än är. Har lyssnat på låtar som handlar om kärlek, blir ledsen varje gång, men på något sätt känns det bra att lyssna på kärlekslåtar för jag känner att orden som de sjunger träffar rätt om min kärlek till Daniel.

  Ska nu försöka samla mig och packa ihop mina saker. Ska ta fram kläder som jag ska åka hem i. Blir nog legging, mjukisbyxor, två linnen, tjocktröja, skinnjacka och ett par tygskor. Blir en lång dag, jag vet. Åker ifrån Daniel runt kl.00.00 och sen går bussen till Stockholm runt 04.00 Så jag vet att det blir en lång dag, ska vara uppe i flera timmar. Ville inte åka, men vad ska jag göra?

Var skönt att få skriva av sig lite, kommer bli mer sånt sen när jag har landat hemma.