Just som jag trodde att den värsta smärtan var över kom ett nytt bakvaslag.. Tror att jag börjar grina, eller inte bara tror. Jag gör det redan.

För er som inte förstår ska jag ta det från början. Min resa genom sjukhusets salar och pillrernas olika former började redan 2003. Min tå blev öm och mamma tittade till den, hon konstaterade att jag hade fått en blåsa som var öm, men hon sa att hon kunde fixa det (tur tänkte jag, för det gjorde så jäkla ont). Hon gick ut i skogen och tog hem lite kåda från ett träd, lindade in kådan i en kompress och satte det mot min stortå som nu var lite röd och öm. Natten gick och jag hade ett paket runt min tå, samma procedur pågick i flera veckor och det blev inte bättre.. Vi besökte sjuksköterskan och hon sade att jag borde uppsöka en sjuksköterska som skulle titta på det. Så började min resa..

Nageltrång. Det var det som var problemet. De sa att nageln på min stortå växte in i min hud och det var därför som jag fick så ont i huden. Det värsta var att detta pågick under ex antal år. Jag fick äta penicillin eftersom tån blev infekterad. De har provat skära och fila nageln flera gånger. Pappa blev less, jag blev less, mamma blev less, alla blev less. Pappa försökte ta saken i egna händer för 2 år sedan. Han bokade tid hos mig hos en fotvårdare. När jag kom dit kunde hon inte göra något, direkt hon försökte fila eller röra min tå skrek jag av smärta. Hon sa att inflamationen satt längre in än bara i huden, pappa betalade 200:- och vi tackade för oss.

  Senare efter många tvister med sjuksköterskor och läkare fick jag tid hos kirurgen. De har opererat mig 2 gånger i en sal som var kall och vit. De sa att jag var duktig som kunde ligga stilla så länge som operationen pågick. Hoppade på kryckor i tre veckor, sen kom nästa fas i steget. Infektionen. Fick äta penicillin i 6 månader. Direkt jag slutade med en kur blev läget sämre och fick en ny kur. Så höll det på i 6 månader. Mådde psykiskt dåligt av att alltid ha ständiga plågor, aldrig kunna vara med på friidrotten. Under denna tid som jag blev sluten och struntade i vad som hette kompisar och enbart tänkte på skolan.

Det gick ett tag och det blev bra, började känna mig glad, jag kunde vara med på idrotten och många runt om mig var glada för min skull. Kände att jag kunde hamna i fokus på ett annat sätt än vad jag gjort förut. Men då kom smällen. Allt blev sämre under ett tag. Fick ännu ondare, blev ett sår runt det opererade området och det vätskade och rann blod ur det. Förklarade för läkarna att jag inte orkade ha det såhär och de bestämde sig för att det skulle bli en ordentlig operation i en ny sal med nya instrument. Den här gången skar de upp skinnet ordentligt och upptäckte en ny sak. Benröta. Hade fått det av alla tidigare operationer de gjort.

Som om det inte räckte kom en ny fas. Efter många penicillinkurer och mycket smärtstillande blev tån bra, men då blev andra stortån sämre. Samma procedur har hänt med denna tå. Nu väntar jag på sista operationen på denna tå. Nu idag sprack huden upp runt området som de ska operera. Vill bara få det här klart. Orkar inte gå och ha det såhär något längre.

     Såhär ser det ut när skinnet spricker, det blöder och rinner ur min tå. Den är röd och lila och gör ont. Kan någon förstå att jag är less och bara vill bli opererad för att bli kvitt allt? Kan någon förstå att jag mått dåligt? Kan någon försöka tänka sig vad jag gått igenom?

Vissa brukar skratta åt när jag säger att jag har ont i min tå, men jag hoppas att någon dag, de som skrattar eller har skrattat ska förstå hur ont jag har och vilket helvete som jag har gått igenom och fortfarande går igenom.

Känner mig lagom glad kan jag meddela!

Fick reda på för några timmar sedan att jag skulle vara barnvakt. Allt har bara slutat dåligt, inte för att jag inte kan ta hand om barn, utan för att barnen är som de är.

Aaaaj! Dra mig inte i håret! Jag vill inte ha den här maten, jag äter inte ost! Jag vill ha annan mat! Jag vill ha maten som Anton äter!

Orkar inte med mer snart! Vill bara åka härifrån och vara för mig själv i lugn och ro. Är arg och sur och orkar ingenting. De ska sova här och de har redan drivit mig till vansinne. Kommentarer, skrik, bråk... allt går att göra en lista.

Jag försöker vara positiv och snäll, men känner bara hur jag vill skrika och be dem vara tysta för 1 minut. Som vid maten, sa att maten tystar munnen... Gick tre sekunder sen var munnarna uppe på vid gavel igen och var som en apparat utan off-knapp.. Kanske är jag sur för att jag känner av pms, livet i allmänhet, spänningarna, allting just nu bara. Hatar att allt måste komma ¨på samma gång, känner ingen glädje av att de är här just nu. Mest tristess och att jag bara längtar tills de åker hem imorgon. Är jag hemsk som moster?!